Louise Olsson

Nu har vi lämnat Lake Louise och checkat in på ett jättefint lyxigt hotell uppe i bergen vid den lilla staden Banff. Vårt superfina hotellrum har definitivt den finaste utsikten, undrar jag om inte min fästman har något med det att göra... 😍

Igår spenderade vi dagen med att klättra upp och glida ner för en lång backe på badringar. (Okej vi behövde inte klättra så långt, det fanns ett åkband som man stod på upp för backen.) Jäklar vad det gick. Vi åkte tillsammans, ensamma, baklänges, med snurr och på alla sätt man kan tänka sig tills vi var helt slut. Då övertalade jag Jonatan att vi skulle hyra snowboard sista timmen. Han har aldrig åkt snowboard tidigare så självklart tog han sig ner för backen utan problem efter två åk. Jäklar vilken duktig lärare jag måste vara... eller?

Idag åt vi brunch nere i byn och gick längs gatan och kikade in i små butiker. Jag provade en mössa i rosa rävpäls med bollar på. Den kostade bara några tusen och passade perfekt på mig, om man ska tro expediten.

Sedan åkte vi upp för berget igen, bytte om från vinterdressen till baddräkt och gled ner i Banffs varma källor. Vattnet var 39 grader varmt och vi hade självklart mössa på oss. Vi var de enda. Folk tittade. Men vi hade också torra varma huvuden när vi klev upp ur badet igen, till skillnad från alla kanadensare och fransoser som säkert blir förkylda... #vuxenpoäng

Ikväll har vi bokat in oss på alla hjärtans dag-middag på hotellet. Det blir pastabuffe. Mums.

Okej, det här är sista inlägget om den fantastiska skidåkningen, jag lovar. En dag, jag tror det var i förrgår, tog vi en ny lift som åkte längre bort och högre upp än vi varit tidigare. Det var en knapplift och den var så brant att benen skakade när vi kom upp. Där uppe fanns... ingenting. (Förutom en väldigt oplatt topp, mamma jag lovar det var typ en spets.) På pistkartan fanns det en blå backe som slingrade sig ner mellan de dubbelsvarta off pistarna på baksidan av berget. Vi hittade ingen backe, men alla andra klättrade en bit uppåt och svenska som är följde vi snällt med kön upp för berget utan ifrågasätta.

Vi hamnade i en brant med meterhöga snödrivor överallt. Vi hade inte så mycket val än att ta oss ner. Här och var låg folk i en driva och viftade med stavarna eller skidorna. Latmaskar, tänkte jag, innan jag några sekunder senare låg och viftade med skidorna jag med. Jag ramlade nog fem gånger på vägen ner och knappt gick det att ta sig upp heller. Man kunde inte riktigt ta stöd på stavarna för att resa sig. De försvann rätt ner i snön. 

Jag skadade mig inte eller så, det var väldigt mjukt att landa och jäklar var roligt det var. Vi såg ut som snögubbar när vi äntligen kom ner till liften. Taut out!

I dag var först vid frukosten och först i backen, som alla dagar. Det är inte så tokigt att vara lite jetlaggad när man måste gå upp tidigt. Redan efter några åk frös våra tår så nu sitter vi på vår favoritrestaurang mitt i backen och dricker varm choklad, värmer tårna och tittar på utsikten.

På altanen drog de precis skynket av en stor isbar och började plocka upp flaska efter flaska, så det kan bli så att vi hänger här en stund, hehe.

Imorgon är sista skidåkningsdagen och på måndag åker vi vidare från Lake Louise till Banff där vi ska åka kälke och bada i varma källor. Mys.

 

Wow. Wow wow wow. Varning för ett skryt-skryt-mitt-liv-är-så-fantastiskt-skryt-skryt-inlägg. Men alltså wow. Skidåkningen här är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Pappa och mamma, kommer ni ihåg när vi var i Trysil och skulle åka upp på toppen? Och hur besviken jag blev när toppen var platt? Det är den inte här kan jag säga. Dessutom är det toppar vart man än tittar. Hela backen ner, snötäckta berg så långt ögat når. AMAZING.

 

I går hade det snöat tre decimeter över natten, över 40 cm det senaste dygnet, och folk var helt lyriska. De på hotellet tjatade om den fantastiska pudersnön, på facebook gick väderrapporter och skidentusiaster bananas och i liftkön mässade alla om hur amazing conditions det var. Jaha, tänkte jag, massa snö. Men alltså vilken åkning. Allt var mjukt, vitt och .... vitt. Man såg ingenting. Men man gled genom det här pudret som jag vet inte vad. Tungt var det. Och jobbigt. Men så kul.

 

I dag hade det slutat snöa. Istället för tre decimeter puder var backarna nypistade. En väldig skillnad, men också så skön åkning. Och utsikten. För första gången sedan vi kom hit såg vi bergen ordentligt. Herregud vilken utsikt. Vi var i backen i flera timmar och ändå blev man lika förvånad varje gång man tittade upp. Jag har aldrig sett något så häftigt. Det blev ganska många selfiepauser får jag erkänna. Och ett glas vin på uteserveringen i gassande sol. Istapparna som hängde från taken droppade, trots att det var nästan 20 minus i luften.

 

Så nu har vi åkt i galen pudersnö, nypistat i gassande sol och imorgon... vem vet. Det ska vara fint väder resten av veckan men det känns som att vi redan fått det bästa av allt. Nu gäller det bara att benen orkar två dagar till.

 

Förbered er på bildbomb. Hade!

 

 

Ajajaj. Jag är så trött i benen. Hela jag är trött egentligen. Igår somnade jag kvart i nio. Vi har nog inte riktigt lyckats ställa om oss till Kanada-tid än för varje morgon vaknar vi vid 5-6 och är pigga. Väldigt konstig känsla för en som är morgontrött deluxe.

Men det passar ganska bra att vi är morgonpigga nu för imorse vaknade vi upp på ett hotell i Lake Louise med stora snötäckta granar utanför fönstret och Kanadas bästa skidåkning bakom huset. Så vi hängde på låser till frukosten och sedan var vi i backen direkt när de öppnade. Därav de trötta benen. Herregud vad tungt det är att åka i nästan en kvart i nyfallen lössnö. Backarna är sååå långa och det var så få som åkte så inte behövde vi stå i liftkö heller. Det blev mycket åkning för de stackars otränade benen.

Det har varit lite mulet och snöat idag vilket var fint skidåkarväder. Tyvärr var det lite dimmigt också så vi såg bara konturerna av det som skulle vara den coolaste utsikten någonsin. Förhoppningsvis klarnar det upp lite de kommande dagarna.

Vi började åka en grön backe. (Ja mamma, vi har hjälm) Den var mer som en röd. Sedan en blå. Den var också som en röd. Sedan åkte vi både damernas och herrarnas världscup-slalom-backe. Det var coolt. Och brant. När vi åkt tills vi inte orkade stå på benen längre tog vi oss hem igen och satte oss i bubbelpoolen på hotellet, med utsikt över de stora snötäckta granarna och ett stilla snöfall.

Imorgon ska vi fortsätta misshandla våra ben och prova fler backar. Vi har åkt kanske 7 av en miljon. Typ. Klockan är åtta men vi är dödströtta. Så vi vaknar väl vid fem imorgon också.... godnatt.

 

Eftersom vi somnade direkt när vi kom igår hade vi ingen frukost att tillgå när vi vaknade. Klockan var 6 och vi var pigga och utvilade så vi packade upp våra väskor och sedan googlade vi efter frukost. Bara några gator bort fanns ett café med högt betyg på google så vi väntade tills det började ljusna, klädde på oss allt vi hade (okej inte allt men mycket för det var jättekallt) och traskade iväg. Snön knarrade härligt under fötterna och solen var på väg upp över hustaken.

 

Caféet var liten men mysigt och vi fick kaffe nästan innan vi hunnit sätta oss. (Den här fördomen om att kanadensare är väldigt trevliga verkar stämma, alla har varit så snälla.) Sedan åt vi spännade osvensk frukost. Jag åt fattiga riddare med blåbär och jordgubbar som serverades med sötpotatis. Jättegott.

 

Efter frukosten gav vi oss av ner mot downtown. Vi bara råkade hamna i ett shoppingcenter där jag råkade köpa en rosa väska med fluff på. Och en skjorta och en skjortklänning. Väldigt bra i 20 minus. Jonatan köpte en tröja så han var också glad. Sedan gick vi längs med floden som var fryst och helt vit av snö, över fina broar, tittade på monument och tog bilder.

 

Sen blev vi trötta igen och gick hem. Jag ska ta ett varmt bad, för vi har badkar i badrumemt :D och sen ska vi gå ut för att hitta kvällsmat. I morgon åker vi till Lake Louise ski resort. Det blir coolt!

 

 

 

 

 

Framme!

Flygresan gick bra, förutom två små misstag. Vi bytte flyg i London och när vi tittade på skärmarna såg vi att planet till Calgary skulle gå från en annan terminal. Så vi letade upp en buss som gick till rätt terminal, åkte en sväng runt flygplatsen, gick igenom säkerhetskontrollen och när vi skulle gå förbi passkontrollen får vi höra att vi är på fel terminal. Tydligen gick det två flyg från London till Calgary med 25 minuters mellanrum.

 

Men vi hade god tid på oss, så vi kunde i lugn och ro ta bussen tillbaka till den terminal vi kom till och göra om hela processen. När vi landade i Calgary satt vi ett bra tag och väntade på våra väskor innan vi förstod att vi var vid fel bagageband, där väskorna från det andra flyget från London åkte runt. Våra låg rätt ensamma på en band längre bort.

 

Sedan tog vi en taxi och kom äntligen fram till huset. Klockan 8 på kvällen lokal tid hade vi varit vakna i 24 timmar och somnade utan att packa upp en pryl. Det gjorde vi istället när vi vaknade 10 timmar seanre, klockan 6 på morgonen, i väntan på att frukostcafét i närheten skulle öppna.

 

Hej! 

Nu sitter vi på flygplanet, någonstans mitt över atlanten.

 

När vi landar ska vi packa upp lite i vårt hus vi ska bo i och sedan ska vi packa igen för på onsdag bär det av på semester. Semester i semestern. Typ semesterception.

Först åker vi till Lake Louise och åker skidor, sedan åker vi lite söder ut till den vackra lilla staden Banff som ska ha fantastisk vacker natur. Hela området utanför Calgary ska dock ha fantastiskt vacker natur. Tråkigt :)

 

Lake Louise:

 

En bergstopp utanför Banff:

 

HEJ MORFAR!

Jag tänkte börja blogga igen, kommer du läsa?

 

Nu på söndag tar jag och Jonatan vårt pick och pack och flyger över atlanten. Vi har hyrt ut lägenheten, försökt få ner så mycket kläder och skor som möjligt i en resväska och jag har tackat nej till jobb på arbetsplatser som varit superroliga. För nu väntar ett äventyr.

 

I tre månader ska vi leva livet i Calgary, Kanada. Vi ska åka skidor, kasta snöboll, upptäcka ett nytt land och smita från allt ansvar. Eller bara jag. Jonatan ska ju jobba. Jag lovar att återkomma med många bilder och uppdateringar om vad vi gör och hur vi har det.

 

Puss och kram så länge!

 

 

Morfar du har helt rätt, det skrivs alldelss för dåligt med blogg nu. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag gör SÅ mycket annat om dagarna. Vi shoppar, fikar, går på museum och utställningar, träffar de andra nordiska praktikanterna, går på bio, äter på restaungar, provar Berlins alla barer och drinkar, och somnar såfort jag kommer hem. Det är inte så ofta jag går hem direkt efter jobbet utan oftast går vi iväg på upptäcksfärd i den stora staden och kommer hem lagom till läggdags. Nu när det dessutom är ljust och skönt ute ett par timmar till efter jobbet är det ingen som vill gå hem.

 

Halva tiden här har redan gått, det är inte klokt. På måndag går vi in i vecka 12 av 20 så jag är rädd att det kommer gå riktigt fort nu. Och vi som har så mycket kvar att göra... I helgen ska vi (äntligen) åka till east side gallery, en del av Berlinmuren som står kvar och har använts som canvas för gatukonstnärer. Den är alltså full av grafitti, typ som ett galleri. Vi ska även besöka den lilla tillstummelse till "gamla stan" som finns kvar här. Det är ett torg med tre byggnader. Större områden än så klarade sig inte genom kriget.

 

Solen skiner, det är vår-jacke-väder och jag kunde inte ha det bättre! Puss på er!

 

När det är en timme kvar på dagen kommer handledaren och säger: men så solen skiner. Ska ni inte gå ut och ta en glass tjejer? Så det gör vi nu. (Glass)skål för våren!

I går fick jag ett väldigt roligt telefonsamtal där jag blev erbjuden sommarjobb på en tidning. Jag har suttit som på nålar sedan jag tackade nej till jobbet på Katrineholms-kuriren med förhoppningarna att få ett närmare Göteborg. Och det fick jag. Tjoho, så glad jag blev! Utöver det skiner solen för fullt och det är riktigt vårväder. I dag satt vi på balkongen och åt lunch och njöt av solen, praktikanterna och jag. Efter jobbet ska vi iväg och fira både våren och mitt jobb med en liten AW.

Frankfurt var underbart som alltid. Jag lekte med mina barn. Vi spelade spel och gick till parken och lekplatsen. Jag drack jag sekt med min lilla mamma och lilla pappa och åt supergod hemlagad mat. I dag åkte vi till badhuset och åkte vattenrutschkana och bubblade bubbelpool. Det var skönt och kul och mysigt. Så nu sitter jag på Harry Potter tåget med blött hår och en bok som snart är slut. Jag läste mer än beräknat på vägen hit. Riktig tabbe. Fick åtminstone matsäck med mig så jag fick roa mig med att äta och spana efter chokladgrodetanten. 

Tre barn och tre au pairer. Top notch!

 

I kväll bjuder min mångsidiga karriär på ett fotoknäck. I Berlin pågår i dagarna ITB som är en gigantisk turistmässa där bland annat Sverige försöker locka till sig turister genom att vifta med köttbullar och stulna älgskyltar. Sveriges montermänniskor, journalister och andra intressanta och trevliga människor kommer i kväll till ambassaden för att lyssna på tal av bland annat ambassadören och statssekreterare Eva Lindström, och inte minst, för att äta mat! Ambassadens egne fantastiske kock har svängt ihop en stor buffé med björktema. Allt är björk och det är såååå himla vackert. Lite träigt dock... *badum tischhhh*

 

Jag ska som sagt vara fotograf och får alltså förutom att springa runt bland viktiga och spännande människor mumsa i mig så mycket jag hinner av björkbuffén. I morgon bitti uppmärksammar ambassaden internationella kvinnodagen genom att anordna en stor frukost där jag, ebenfalls, ska agera fotograf/provsmakare av en ordentlig lyxfrukost. Så förutom att jag överanvänder kommatecken och flinkar in med tyska ord i svenska texter så har jag det rätt bra. Utlovar bilder när de först har publicerats på ambassadens hemsida.

 

Dresden är en väldigt fin stad i alldeles lagom storlek för att hinna upptäcka på en helg. Vi sightseeingade, åt massa gott och besökte museum. Och vi gick. Och gick och gick och gick. Vädret var med oss för det mesta och när det regnade gick vi in på ett café och fikade. På lördagkvällen besökte vi Dresdens största disco. Det var 80-talsneontema. Vi såg inte kloka ut. Men vi hade kul ändå. Jag är inte den som är (dres)den.

Sen fyllde jag år. Praktikanterna hade koll på facebook så de grattade mig. Annars var det en ovanligt ordinär födelsedag. På kvällen gick vi och drack jättegoda drinkar och jag fick en present så då blev jag glad. Nu är jag gammal. Men inte så gammal att jag inte klär ut mig och går på neonparty. Eller dricker drinkar på en måndag.

Party och sightseeing i Dresden. Sista bilden är en ostaffär. Fancy.

Fredag eftermiddag och jag har fått en riktig Ohrwurm. Det är tyska för när man får en låt på hjärnan. Och jag har fått en tysk, glad och underbar låt på hjärnan som jag ska lyssna på hela kvällen när jag packar och fixar. För imorgon ska vi iväg på utflykt igen. Med övernattning den här gången och självklart har vi ett schema för helgen. Rätt ska vara rätt, det är underskrivet och stämplat enligt tysk byråkratilag. Lol.

I dag har jag hållit i min första guidning! Det var en liten grupp, lite äldre, arkitekturintresaserade människor som var väldigt ivriga. De hann fråga om nästan allt innan jag hann berätta om det. Men visningen gick bra och jag fick applåder efteråt. Eldprovet avklarat.

Solen skiner än och innan den går ner tänkte jag och praktikanterna hinna smita iväg och äta en glass. Vi hörs efter helgen, då är jag gammal. 

Såhär glada är vi över att det är fredag.

 

Som ni kanske såg på nyheterna så var statsminister Stefan Löfven på besök i Berlin i går. Det har varit officiellt i några dagar redan men jag visste det låååångt före det. Jag inte bara visste, jag jobbade med att förbereda besöket. Det fick jag ju absolut inte prata om så därför blev det lite hemlisar i bloggen. Men nu kan jag berätta. Ett exempel på vad det är jag får göra på ambassaden.

 

Under sin vistelse i Berlin som var ungefär åtta timmar lunchade Löfven med Merkel, hade några viktiga samtal och gav sig sen iväg på utflykt. Han besökte judiska museet, murmuseet och the factory, ett stor hus som hyr ut skrivbordsplatser eller större kontorsutrymmen till unga ambitiösa tekniska genier som vill starta företag, typ. Det jag gjorde var att samanställa några sidor med bakgrundsinformation om de ställen han besökte, om deras ägare och lite sånt. Detta skulle de svenska jurnalisterna få som underlag. Jag gjorde även deras akrediteringar. Det skulle vara tydligt och enkelt. Så jag gjorde en svensk flagga och skrev press. Mycket tydligare blir det inte?! Medans mina handledare var iväg och hade hand om journalisterna och fick träffa Löfven satt jag på mitt kontor i en halvtom ambassad och fick ingen credd. Nåväl, det fanns tårta i fikarummet och jag fick sluta lite tidigare så vad gör väl det.

 

 

Alltså teknik... NICKE, JAG BEHÖVER DIG! Jag lyckades göra en kopia på allt innehåll i telefonen från mobilen till datorn. Sen lyckades jag radera allt och återställa den så att den blev som ny. Sen fick den krupp och började prata med mig på franska. Vi hade några riktigt fantastiska minuter där när jag försökte trycka, glida och slå på skärmen och det enda som hände var att jag blev upplyst om vad som stod på skärmen. På franska. Sen fick jag i alla fall ihop mobilen med datorn och den blev tyst. Nått internet gick inte att få tag i utan att den började prata franska igen så jag starta om den och la tillbaka allt innehåll från datorn igen. Resultatet: den blev precis som förut. Allt finns kvar. Inklusive felet som gör att jag inte får något wifi. Oh happy day.

 

Om jag ska reklamera telefonen och skicka in den på lagning har jag alltså exakt 3 dagar på mig att hävda konsumentköplagen, sen har det gått tre år och den gäller inte längre. Tajming. Men jag har som sagt en lånetelefon som fungerar som den ska, förutom att jag inte har några kontakter eller något annat på den. Förutom instagram. Det var det första jag laddade ner. Nån måtta får det va...

 

 

Oj så mycket jag har att berätta... kronologisk ordning då.

Söndag: Vi åkte ut till Sachsenhausen för att besöka ett koncentrationsläger. Den guidade turen skulle starta klockan två som ni ser på schemat och som ni också ser så anlände vi med tåget redan vid ett. För att köpa biljetter, säkra en plats och ha lite buffert-tid. Men väl framme så kunde vi inte köpa några guidebiljetter i kassan för de skulle köpas direkt av guiden, klockan två. Då väntade vi. När klockan äntligen blev två och guiden kom så stod vi där ivriga och väntade. Bara vi. "Sorry, minst fem pers" säger guiden och går igen. Vadfan? Men det gick bra ändå, vi köpte audioguide och gick runt och lyssnade på hela historien på band itället. Mycket intressanta och otäcka berättelser. Det mesta var bombat och förstört så det var lite svårt att föreställa sig trorts att allt var utmärkt med "här stod baracken" och "här plågades fångarna". Men kankse lika bra det, det var tillräckligt obehagligt ändå.

 

Måndag: Efter jobbet tog jag mig  en kvart söderut för att träffa en liten korensk-tysk-svensk familj som hade annonserat om att de behöe en barnvakt då och då. Jag mailade och sa att jag var norra europas bästa barnvakt och blev genast ditbjuden för att träffa dem. Den lilla, sjukt söta, koreansk-tysk-svenska 11 månader gamla pojken var väldigt blyg i början med efter några minuter lekte vi och när jag skulle gå började han gråta. Ja... världens bästa barnvakt?! De skulle höra av sig väldigt snart sa de.

 

Tisdag: I dag bestämde vi oss för att åka på en liten weekend-resa. Ja inte i dag då men i helgen. Så vi bokade buss, hostel och gjorde ett schema för helgen. (Av någon anledning har dessa helgscheman blivit mycket uppskattade, precis som att vi kallar varandra för "fru efternamn" och låtsas vara tyska byråkrater.) När vi googlade efter sevärdheter såg vi att där kommer hållas ett neonparty-80-90-tals-disco på lördag och alla tjejer i neonoutfits kommer in gratis. Så vad gjorde vi en minut efter fem när vi glatt hoppade genom säkerhetsdörrarna ut från ambassaden? Raka vägen till affären och köpte neonfärgade handskar, hårband, kropsfärg och självlysande nagellack och hårspray. Det här kommer bli KUL!

 

Jag har även lyckats låna en telefon från ambassaden så nu är jag kontaktbar igen. Samtidigt försöker jag uppdatera, ominstallera och allt vad jag kan komma på med min egen telefon så att den ska fungera igen. Håll tummarna. To be continued...

 

 

 

Ny arbetsvecka, nya topphemliga uppgifter! Om en vecka fyller jag år. Det är inte klokt så fort tiden går, tänkt att det var ett helt år sedan jag fyllde 19 år... (Det gjorde jag året innan det också för att förtydliga. Hur mycket jag ska fylla nu om en vecka är däremot oklart.) Vad som inte är oklart är vad jag önskar mig. Det är svårt att inte önska sig hundra saker när man bor i Berlin och väldigt många fina saker är högst tillgängliga... Om någon nu skulle få för sig att fira mig med annat än blommor och blader.