Louise Olsson

Okej, det här är sista inlägget om den fantastiska skidåkningen, jag lovar. En dag, jag tror det var i förrgår, tog vi en ny lift som åkte längre bort och högre upp än vi varit tidigare. Det var en knapplift och den var så brant att benen skakade när vi kom upp. Där uppe fanns... ingenting. (Förutom en väldigt oplatt topp, mamma jag lovar det var typ en spets.) På pistkartan fanns det en blå backe som slingrade sig ner mellan de dubbelsvarta off pistarna på baksidan av berget. Vi hittade ingen backe, men alla andra klättrade en bit uppåt och svenska som är följde vi snällt med kön upp för berget utan ifrågasätta.

Vi hamnade i en brant med meterhöga snödrivor överallt. Vi hade inte så mycket val än att ta oss ner. Här och var låg folk i en driva och viftade med stavarna eller skidorna. Latmaskar, tänkte jag, innan jag några sekunder senare låg och viftade med skidorna jag med. Jag ramlade nog fem gånger på vägen ner och knappt gick det att ta sig upp heller. Man kunde inte riktigt ta stöd på stavarna för att resa sig. De försvann rätt ner i snön. 

Jag skadade mig inte eller så, det var väldigt mjukt att landa och jäklar var roligt det var. Vi såg ut som snögubbar när vi äntligen kom ner till liften. Taut out!