Louise Olsson

As the rubrik says, mitt liv är helt underbart. Allt jag gör blir så jäkla bra (okej jag ska inte överdriva men det som blir dåligt brukar alltid gå att rätta till). Jag hade det mest perfekta år någonsin i Tyskland och nu har jag upplevt 4 dagar på vad som verkar komma att bli ett mist lika perfekt år.

Uppdate för er som inte hänger med: jag har flyttat till Göteborg för att bli lärd och studerar tyska på Göteborgs universitet. Gramatiken är skitsvår och jag svettar mig igenom föreläsningarna för att hänga med men allt är sååå bra och roligt att det är värt det 100 gånger om. Jag har (än en gång) fått en kanonklass men toppenvänner som jag redan planerat in massa bus med. Jag har överlevt första veckan och ska nu skåla in helgen med alla klasskompisar, för imorgon är vi lediga!

Studielån på kontot, inneboende i världens minsta rum och Göteborgs innerstad ligger för mina fötter. Är inte det värt att fira så säg?

Saker jag inte kommer sakna allt för mycket:

- Att hitta halvätna kex, mackor och fruktbitar i mitt rum
- Att få en bit mat eller frukt utspottad i handen
- Att känna lite dreggel landa i nytvättat hår
- Att få dörren på näsan på morgenen när jag ska gå ut eftersom de små skjutit fram en stol till godisskåpet för att komma åt något gott. Stolen blockerar då min dörr.
- Att bli väckt en timme innan du behöver gå upp av ett gallskrik i rummet bredvid
- Blöjbyten på magsjuka barn
- Att aldrig kunna vara säker på att saker ligger där du la dem


Saker jag kommer sakna desto mer:

- Att bli väckt i lagom tid av att två små glada filurer kravlar upp i sängen och kramar om mig
- Att få en mjuk liten sötnos uppkrypande i knät när man sitter i soffan
- Att höra sitt namn ropas (iiis) när de vill visa vad de åstadkommit med tre legobitar
- Att få hålla om ett av de underbara små monsterna och få en bamsekram tillbaka
- Att känna ett sovande litet huvud på din axel
- Känslan när de gråter på natten och det tag några sekunder att lugna dem, natta dem igen och få dem att somna om lyckliga
- Att höra en barn skratta och se det le mot dig med hela ansiktet
- Att kunna få ett gråtande barn att skratta
- Att gå på disco med lilla mamma
- Att äta popcorn och titta på dåliga filmer med lilla mamma+pappa
- Hela familjen, huset, staden och landet jag bott i



Det syns inte men jag är dyngsur. Tummen upp.

Om 15 dagar, 17 timmar och 36 minuter lyfter planet där jag och resten av all min packning, förhoppnigsvis, finnes. Jag har då levt exakt ett år i Frankfurt, Tyskland och har 3 veckor i Katrineholm framför mig. Det känns lite onödigt att packa upp då jag 1 September sätter mig på tåget till Göteborg. Där väntar en snuskit central lägenhet och studier vid universitet. Jag är mycket nöjd!

Jag har alltså nu lite drygt två veckor på mig att säga hejdå till allt och alla, gå till någon gubbe på ett kontor och meddela att jag inte längre önskar bo i Tyskland, säga upp mitt gymmedlemskap och avsluta mitt bankkonto. Men först väntar sushilunch med lilla mamma, inte klokt vad sofistikerad jag blivit under detta år. Sushi och vin var inget jag frivilligt hade i munnen för ett år sedan.



Min senaste vistelse i Göteborg innebar Liseberg och bla Flumride. Tummen upp.

Vem bestämde att det skulle få regna nästan hela sommaren? Var var jag när den omröstningen gjordes eller fick vi vanliga dödliga helt enkelt inte vara med och bestämma det? Nåja, jag sitter här och mår som man ska när det är söndag. Om två veckor är hela min lilla familj på semster och jag har bara någon dag på mig att åka hem. Jag börjar sakta förstå att det snart är över och jag dör lite i hjärtat när jag tänker på att jag ska åka ifrån mina små barn. Mina barn.

Jag har så mycket att se fram emot att jag inte vet vad jag ska börja med. Några veckor i lugn och ro med familjen, flytten till Göteborg och universitetsstarten. Här ska samlas vuxenpoäng. Men det är inte lätt att hålla tillbaka tårarna när min 4, snart 5åring ser mig i ögonen och säger att hon vill vara hos mig och ber mig att inte åka hem. Min älskade lilla monsterunge.

Egentligen har jag inte så mycket intressant att berätta men en mycket kär vän sa åt mig att jag borde uppdatera oftare. This is for you my dear.

Idag är en städdag. Det är i alla fall vad lilla mamma fick för sig när det hade regnat hela morgonen och de mörka molnen inte såg att ha en tanke på att glida undan. Efter nästan ett år som hjälp i en trebarnsfamilj har jag fått för vana att plocka upp efter mig och barnen efter varje måltid, spel eller ritstund. Med den erfarenheten i ryggen gjorde jag tummen upp för städdag och började sortera tvillingarnas kläder, böcker och leksaker. Efter en stund såg rummet skinande rent ut och alla leksaker låg fint sorterade i sina lådor. Jag tar mig med skräppåsen för att se om jag kan hjälpa till att slänga något i det stora monstrets rum, där lilla mamma hållt på att rensa.

Synen jag möts av när jag kommer in i rummet är nog i samma klass som när FN kommer fram till krigsdrabbade städer. Golvet var täckt med pusselbitar, dockkläder, dockhusmöbler, leksaker, böcker, gosedjur, teckningar, pärlor och stenar. Så många stenar. Mitt i kaoset springer två små monster runt, uppspelta över alla leksaker och gör, om möjligt, ännu mer oordning eftersom de inte kan bestämma vad de ska leka med först.

Ska strax ducha bort svetten och hinna klä på mig innan de små vaknar från sin middagslur. Sedan blir det matning som gäller innan jag får ge köket en snabbputsning och sen inpackning av alla i bil, hämtning av stort monster och sedan möter jag uppdraget att hålla reda på alla i det stora varuhuset. Jag kommer somna gott ikväll.



Frankfurt am Main - am Main

Jag varnar alla känsliga läsare, detta inlägg är inte rumsrent!

Kort fakta som behövs för att förstå det roliga: jag har lagt upp en annons på blocket.se om att jag önskar hyra en lägenhet eller ett rum i centrala Göteborg då jag ska flytta dit för att börja plugga till hösten. Det första och sjukaste svaret ser ni här.

Bara 5 minuter efter att jag lagt upp annonsen ringer telefonen.
     - Ja hej jag ringer från boplats, har du sökt boplats?
Boplats, vadå boplats, jag annonserade ju på blocket.se? hinner jag tänka innan jag tvingar mig att svara.
     - Hej... Jaaa, de har jag.
Det bryts nästan genast och jag får ett sms. "tror det bröts kan du ringa mig mvh tobias”. Så jag ringer tillbaka och får prata med en lite egendomlig men ganska trevlig kille som har en lägenhet, VID LILLA BOMMEN, hjärtat slår till extra hårt och jag tänker att där ska jag bo även om killen är psykopat! Där är ungefär här jag borde ta i trä, ta i trä.

Han frågar lite hur jag är som person och vad jag har för intressen och jag frågar lite om hur stort rummet är och vad han vill ha för det. Efter ett tag börjar han bli konstigare och konstigare. Det börjar med att han avslöjar att han jobbar som modell och frågar vad jag tycker om modeller, om jag gillar modeller och vad jag gillar för slags modeller. Jag säger uppmuntrande att det måste bara spännande att ha ett så socialt jobb och försöker sedan att styra in samtalet på rummet igen medans han fortsätter berätta om sina modelluppdrag.

Jag svarar tålmodigt och uppmuntrande på frågorna om min relation till modeller och vad jag tycker om hans arbete. Helt plötsligt bryter han av och säger
     - Jag säljer kvinnosaker också.
Jag frågar om ungefär tre gånger innan jag förstår att han faktiskt säger kvinnosaker.
     – Vad betyder det, blir jag tvungen att fråga.
     – Sexleksaker, svarar han.
Efter en stunds tystnad frågar han om jag har intressere i det. Jag gör klart för honom att jag inte använder detta själv och inte har några som helst kunskaper inom det yrket/ämnet/området, vad jag nu kallade det. Jag säger däremot att det nog finns många andra som är det och att det säkert är en jättebra inkomstkälla och arbete att ha vid sidan om.

Tyvärr nöjer han sig inte utan fortsätter och blir till på köpet mer specifik. Han frågar nu vad jag gillar för dildos och tillslut får jag avbryta honom med att säga att jag gärna skulle vilja fortsätta konversationen över mail eller att jag kunde ringa tillbaka senare. Jag ville inte vara (alltför) otrevlig så jag säger tack så mycket och då hörs vi på mail då, innan jag la på i örat på honom precis när han var på väg att, ännu en gång, fråga vad jag använde för dildo.

Glad midsommar på er, ni som bor i ett land där detta firas. Jag sitter och väntar på att mina päron äntligen ska anlända. Vi ska bjuda lilla familjen på midsommarbuffé ikväll med jansson, sill och färskpotatis. Jag har köpt några köttbullar också, så att jag inte ska svälta.

Ey you, english speaking people. This is a midsommarstång, thats what you dance around when you sing that you're a little frogs without ears and tails. Gotta love the swedish people!

Nu Katrineholm, nu gäller det snart att visa upp lite fint sommerväder när jag kommer hem. Jag vill ha solsken och en sisådär 25 grader. Jag vill också ha tid att träffa alla mina kära vänner och släktingar. Har redan en fika inbokad, ett husbesök och en öl på en uteservering (Ja, om det nu bjuds på det fina sommarvädret. Annars får det väl blir en kväll på Harrys). Tyvärr tror jag inte att jag kan erbjuda mina päron fins sommarväder här i Frankfurt. Det verkar vara mycket långt bort.

Det känns som att jag håller på att sprängas lite. Dels för att jag åt waaay to many muffins idag men mest på grund av alla känslor som hoppar runt i mig nu. Glädje över mina käraste föräldrar som kommer jättesnart och hälsar på mig och jag får visa dem mitt underbara tyska liv. Sorg över att det bara är någon månad kvar innan jag åker ifrån det som varit min familj i ett år och de UNDERBARA människorna som jag kommer sakna så fruktansvärt mycket. Spänning och förväntan över nästa epok i mitt liv, om jag ska lyckas hitta någon lägenhet i Göteborg och om jag nu kommer in på universitetet.

Ja, de var väl det...

Så var ännu en resväska fylld med kläder och skor och jag tror att jag klarar av att få hem det som är kvar helt själv nu. Men det krångliga är inte kläderna utan alla jäkla prylar jag har. Var kommer dom ifrån? Inte hade jag väl med mig massa grejer hit till Tyskland? Nåja, mamma sa att hon hade med sig en IKEAkasse så jag får väl slänga ner allt där. Sen har vi alla jackor, småväskor, hattar (okej jag har 2) och annat som jag troligen bara slänger in bagaget när bilen står här.

Åååh, om bara en vecka kommer mina kära päron och hälsar på! Jag kan inte vänta tills jag får visa dem allt här borta och presentera dem för den (näst) bästa familjen i världen. MIN familj #2. Kan inte fatta att min syster inte varit och hälsat på en enda gång. Riktigt dumt. Tanken var annan men... varning för cliché: ett år går så himla fort!

Trots att man sedan länge redan vet, och haft massor med tid att förbereda sig för någonting, kommer det iallafall som en duns mot kinden (ville inte använda det aldeles för starka uttrycket slag i ansiktet) när dagen väl är där. Nåja, så allvarligt är det inte. Jag pratar förståss om att det snart är dags för mig att försöka se till att mina över 70 kilo packning kommer hem till Sverige igen. Jag kom hit med 70 kilo, två gånger var jag hemma och hämtade 10 kilo till. Till det lägger vi till ett års shopping! Vi har här över 100 kilo kläder och skor som ska hem.

Som tur är kommer mina kära päron ner med bil för att hälsa på och jag måste nu skicka med dem ca 80 kilo. Efter det har jag bara ca 1 månad kvar i Tyskland så jag klarar mig nog på 20 kilo den sista månaden, det svåra är ju bara att välja ut vad som ska få stanna. En väska är redan full av vinterkläder, en blir strax full med skor och en tredje med bortsorterade t-shirts och byxor. Det lämnar två väskor för hemresan i Augusti. Hur jag kunde få med mig 5 väskor hit vet jag inte längre, men uppenbarligen gick det.

Monsterna sover, tvättkorgen är tom och disken är ren. Vad ska jag gööööööra? Tråkiga väder som inte är fint. Andra dagen i rad nu som jag degar framför datorn istället för att vara ute i solen och njuta. Vad gjorde jag hela vintern? Jag har helt hlömt bort hur man roar sig innomhus efter så många underbara sommardagar. Får hoppas att de kommer tillbaka snart.

Nåja, jag glädjs iallafall åt mina kära päron som ska sätta sig i bilen och komma ner till mig om bara två veckor. Hela helgen ska jag visa dem mitt underbara Frankfurt och sen ska vi ha roadtrip! Det blir Tyskland-Danmark-Sverige, riktigt bra rutt. Vi stannar till i Växjö för att hälsa på bror och sedan bär det av igen för några dagar i Katrineholm.



Min tatuering. Speciellt älskad av mor min!

6 juni, Sveriges nationaldag, Svenska flaggans dag och allt annat vad den heter. En glad sådann önskar jag er iallafall. Jag har högtidligt lyssnat på nationalsången med handen på hjärtat och mina små monster diggade den så mycket att jag spelade den 3 gånger. Här ska firas! Glass och jordgubbar hade ju inte varit helt fel idag heller men det kom jag att tänka på först nu så jag kankse spar det till midsommar. Eller så springer jag ut och köper några... Måste snart väcka mina monster så att de inte sover hela dagen och vill vara uppe hela natten. För det vill varken lilla mamma eller jag.

De är klädda i blågult dagen till ära, precis som jag!

Här sitter och jag letar på youtube efter en vettig verision av Sveriges nationalsång så att jag kan spela upp den för mina internationella vänner på måndag. Förutom att jag knappt kunde hitta en enda vettig verision, som inte var sjungen av nått som lät som en gospelkör, så finns det desto fler uppladdningar av "3e och 4e versen" och ännu fler med egengjorda "patriotiska, inte rasistiska" verser. Suck.

Men när jag sitter här och lyssnar igenom den svenska nationalsången i tecnoverision, som ballad och sjungen av ett gäng hårdrockare, somtidigt som solen lyser in genom fönstret och sommaren strålar utanför får jag en liten klump i magen. Aldrig mer kommer jag få ställa mig upp i min vita klänning, sjunga denna sång och veta att snart, riktigt snart har jag 10 veckors sommarlov. Max ett tråkigt tal till, sen får jag springa iväg och leka med kompisar varje dag, åka och bada, äta massa glass och bara njuta av att göra ingenting.

Jag gav mig själv mitt sista sommarlov förra året trots att jag redan haft det året innan, enligt far min, och nu känner jag längtan efter att få ställa mig upp med klassen och sjunga denna sång. Studenten pågår för fullt där hemma och här sitter jag, två land bort och har inte varit med på några festligheter alls. För första gången på hela mitt år här, känns det nästan, bara nästan, som att jag missar nått...

Nåja, jag lovar mig att vara hemma på Katrineholmsveckan. Lite nostalgi måste man ju få uppleva.

Tar en liten paus från solen på balkongen. Min skål med färska, sjukt goda jordgubbar är slut och jag svettades så mycket att jag nästan gled ur mitt eget skinn. Jupp, här i tyskalandet är det sommar på riktigt nu. 30 grader varmt och sol, det är inte fy skam. Skönt att inte komma hem till regn efter en så fantastiskt underbar semester på paradisön Fuerteventura. Inget dålig liv jag skaffat mig detta inte, ryser av tanken på ICA och K-holm... men nog om det.

Semestern var, för er som inte har hört det än, UNDERBAR. Alla älskade den och jag tror jag byggde flest sandslott och åt mest glass av alla barnen. Jobbade gjorde jag inte så överdrivet mycket om man inte räknar sandslottsbyggandet och lek i poolen. Inte om man räknar det heller fresten.

Blickarna frammåt, jag sitter och letar förbrilt efter en lägenhet i Göteborg där jag troligtvis ska spendera mina kommande 4 år. 4 år, det är längde det... Så långt har jag aldrig planerat mitt liv i förväg förut, är det en vuxenpoäng måntro? Snart vaknar mina monster, då ska vi ut i solen och njuta.

Med risk att verka barnslig för de som vet vad detta handlar om, tänker jag nu skriva det ändå. Det finns vissa tillfällen i livet då man tydligt märker vilka som är dina riktiga vänner. Vilka som finns där och ställer upp för dig även när du är långt bort. Vilka som skyddar dig även när du inte vet om det. Jag kan inte direkt säga att jag är överraskad, utan njuter snarare ännu mer av att vara precis där jag är just nu. Så långt bort som möjligt från ett jobb på ICA och en etta i Katrineholm. Hm... jag skojade verkligen inte när jag sa att tiden inte stod stilla när jag var borta. Men att detta började innan jag lämnade landet visste jag om, innerst inne, långt där nere... och jag kunde inte vara mer tacksam.



BITE ME