Louise Olsson

Tar en liten paus från solen på balkongen. Min skål med färska, sjukt goda jordgubbar är slut och jag svettades så mycket att jag nästan gled ur mitt eget skinn. Jupp, här i tyskalandet är det sommar på riktigt nu. 30 grader varmt och sol, det är inte fy skam. Skönt att inte komma hem till regn efter en så fantastiskt underbar semester på paradisön Fuerteventura. Inget dålig liv jag skaffat mig detta inte, ryser av tanken på ICA och K-holm... men nog om det.

Semestern var, för er som inte har hört det än, UNDERBAR. Alla älskade den och jag tror jag byggde flest sandslott och åt mest glass av alla barnen. Jobbade gjorde jag inte så överdrivet mycket om man inte räknar sandslottsbyggandet och lek i poolen. Inte om man räknar det heller fresten.

Blickarna frammåt, jag sitter och letar förbrilt efter en lägenhet i Göteborg där jag troligtvis ska spendera mina kommande 4 år. 4 år, det är längde det... Så långt har jag aldrig planerat mitt liv i förväg förut, är det en vuxenpoäng måntro? Snart vaknar mina monster, då ska vi ut i solen och njuta.

Med risk att verka barnslig för de som vet vad detta handlar om, tänker jag nu skriva det ändå. Det finns vissa tillfällen i livet då man tydligt märker vilka som är dina riktiga vänner. Vilka som finns där och ställer upp för dig även när du är långt bort. Vilka som skyddar dig även när du inte vet om det. Jag kan inte direkt säga att jag är överraskad, utan njuter snarare ännu mer av att vara precis där jag är just nu. Så långt bort som möjligt från ett jobb på ICA och en etta i Katrineholm. Hm... jag skojade verkligen inte när jag sa att tiden inte stod stilla när jag var borta. Men att detta började innan jag lämnade landet visste jag om, innerst inne, långt där nere... och jag kunde inte vara mer tacksam.



BITE ME

Tröttare kan ingen vara... Ni vet den här sången som sjöng på kyrkans barntimmar typ? Tryggare kan ingen vara, än guds lilla barnaskara? Inte? Bara jag? Den melondin rullar iallafall i mitt huvud fast är inledd med ordet tröttare. Igår var jag "barnvakt" (jag tittade på tv i vardagsrummet när barnen sov för att lilla mamma var ute och roade sig) och somnade på soffan. Klockan tio! Det var skönt att sova men nu känner jag att jag är precis lika trött. Vi får väl se hur mycket jag får vila upp mig på semestern, troligen inte mer än vanligt. Nåja jag får tillräckligt med sömn, annat är det men stackars lilla mamma. Jag ska nog tvinga alla barnen att sova hos mig så att hon kan få vila ut sig ordentligt. Om detta betyder att jag måste vakna klockan 6 varje morgon får jag ju iallafall bra plats vid poolen. Det lyckas jag aldrig med annars, eller, Hannan?

Om nu bara min egna lilla mor kunde komma tillbaka efter sin "brb, kisspaus" som hållt på i en kvart så kunde jag säga godnatt och gå och knyta mig. Bis morgen!


Tänkte ladda upp en bild här från förra semstern på Mallorca men det gick ju inte - eftersom att bilderna var i kameran som blev stulen tillsammans med våra mobiler och alla pengar. Bra jobbat. Alltså ingen bild.

Kunde inte vara lyckligare denna sekund. Ja, förutom att jag är väldigt väldigt kissnödig (MEN GÅ DÅ, hör jag min mamma säga i huvudet). Jaja, jag ska var bara tvungen att skriva detta först. Mammsen du är världens bästa att ha! Nu ska jag sova och vakna upp imorgon pigg och glad till en nyttig frukost för nu är det bara 7 dagar tills jag flyger till KANARIEÖARNA. 7 mal schlafen, som min lilla unge skulle säga. Hon har föresten upptäckt att man kan spela "balloons" på min dator och springer nu in stup i kvarten och frågar om hon får göra sönder ballonger. Känner att jag bringar väldigt läroriga saker baj. (Beibringen - trennbares verb) Den du!

GODNATT

Här åker man bort ett ynka litet år för att leva storstadsliv och upptäcka världen. Och vad händer, jo varenda liten person där hemma går och flyttar, får barn, växer upp till nästan vuxen eller något annat jag inte trodde kunde hända. Vadå stod inte tiden still när jag var borta? Inte kan jag komma hem till samma vardag som innan inte. Detta hade jag ju inte räknat med...

Jag är ju inte hemma så länge ändå innan jag också flyttar och skapar en ny vardag så det får väl gå. Tur är väl det fresten att allt inte är lika dant som det var, det vore ju för sorgligt. Men att du skulle gå och kläcka ur dig en unge Bill, det var den största chocken. Den kommer nog snart så jag önskar er båda enormt mycket kärlek och lycka i livet. PUSS!



Efter ett år ser de ut såhär, de röda små skrikade sakerna de drar ur dig.