Louise Olsson

Om 15 dagar, 17 timmar och 36 minuter lyfter planet där jag och resten av all min packning, förhoppnigsvis, finnes. Jag har då levt exakt ett år i Frankfurt, Tyskland och har 3 veckor i Katrineholm framför mig. Det känns lite onödigt att packa upp då jag 1 September sätter mig på tåget till Göteborg. Där väntar en snuskit central lägenhet och studier vid universitet. Jag är mycket nöjd!

Jag har alltså nu lite drygt två veckor på mig att säga hejdå till allt och alla, gå till någon gubbe på ett kontor och meddela att jag inte längre önskar bo i Tyskland, säga upp mitt gymmedlemskap och avsluta mitt bankkonto. Men först väntar sushilunch med lilla mamma, inte klokt vad sofistikerad jag blivit under detta år. Sushi och vin var inget jag frivilligt hade i munnen för ett år sedan.



Min senaste vistelse i Göteborg innebar Liseberg och bla Flumride. Tummen upp.

Vem bestämde att det skulle få regna nästan hela sommaren? Var var jag när den omröstningen gjordes eller fick vi vanliga dödliga helt enkelt inte vara med och bestämma det? Nåja, jag sitter här och mår som man ska när det är söndag. Om två veckor är hela min lilla familj på semster och jag har bara någon dag på mig att åka hem. Jag börjar sakta förstå att det snart är över och jag dör lite i hjärtat när jag tänker på att jag ska åka ifrån mina små barn. Mina barn.

Jag har så mycket att se fram emot att jag inte vet vad jag ska börja med. Några veckor i lugn och ro med familjen, flytten till Göteborg och universitetsstarten. Här ska samlas vuxenpoäng. Men det är inte lätt att hålla tillbaka tårarna när min 4, snart 5åring ser mig i ögonen och säger att hon vill vara hos mig och ber mig att inte åka hem. Min älskade lilla monsterunge.

Egentligen har jag inte så mycket intressant att berätta men en mycket kär vän sa åt mig att jag borde uppdatera oftare. This is for you my dear.

Idag är en städdag. Det är i alla fall vad lilla mamma fick för sig när det hade regnat hela morgonen och de mörka molnen inte såg att ha en tanke på att glida undan. Efter nästan ett år som hjälp i en trebarnsfamilj har jag fått för vana att plocka upp efter mig och barnen efter varje måltid, spel eller ritstund. Med den erfarenheten i ryggen gjorde jag tummen upp för städdag och började sortera tvillingarnas kläder, böcker och leksaker. Efter en stund såg rummet skinande rent ut och alla leksaker låg fint sorterade i sina lådor. Jag tar mig med skräppåsen för att se om jag kan hjälpa till att slänga något i det stora monstrets rum, där lilla mamma hållt på att rensa.

Synen jag möts av när jag kommer in i rummet är nog i samma klass som när FN kommer fram till krigsdrabbade städer. Golvet var täckt med pusselbitar, dockkläder, dockhusmöbler, leksaker, böcker, gosedjur, teckningar, pärlor och stenar. Så många stenar. Mitt i kaoset springer två små monster runt, uppspelta över alla leksaker och gör, om möjligt, ännu mer oordning eftersom de inte kan bestämma vad de ska leka med först.

Ska strax ducha bort svetten och hinna klä på mig innan de små vaknar från sin middagslur. Sedan blir det matning som gäller innan jag får ge köket en snabbputsning och sen inpackning av alla i bil, hämtning av stort monster och sedan möter jag uppdraget att hålla reda på alla i det stora varuhuset. Jag kommer somna gott ikväll.



Frankfurt am Main - am Main

Jag varnar alla känsliga läsare, detta inlägg är inte rumsrent!

Kort fakta som behövs för att förstå det roliga: jag har lagt upp en annons på blocket.se om att jag önskar hyra en lägenhet eller ett rum i centrala Göteborg då jag ska flytta dit för att börja plugga till hösten. Det första och sjukaste svaret ser ni här.

Bara 5 minuter efter att jag lagt upp annonsen ringer telefonen.
     - Ja hej jag ringer från boplats, har du sökt boplats?
Boplats, vadå boplats, jag annonserade ju på blocket.se? hinner jag tänka innan jag tvingar mig att svara.
     - Hej... Jaaa, de har jag.
Det bryts nästan genast och jag får ett sms. "tror det bröts kan du ringa mig mvh tobias”. Så jag ringer tillbaka och får prata med en lite egendomlig men ganska trevlig kille som har en lägenhet, VID LILLA BOMMEN, hjärtat slår till extra hårt och jag tänker att där ska jag bo även om killen är psykopat! Där är ungefär här jag borde ta i trä, ta i trä.

Han frågar lite hur jag är som person och vad jag har för intressen och jag frågar lite om hur stort rummet är och vad han vill ha för det. Efter ett tag börjar han bli konstigare och konstigare. Det börjar med att han avslöjar att han jobbar som modell och frågar vad jag tycker om modeller, om jag gillar modeller och vad jag gillar för slags modeller. Jag säger uppmuntrande att det måste bara spännande att ha ett så socialt jobb och försöker sedan att styra in samtalet på rummet igen medans han fortsätter berätta om sina modelluppdrag.

Jag svarar tålmodigt och uppmuntrande på frågorna om min relation till modeller och vad jag tycker om hans arbete. Helt plötsligt bryter han av och säger
     - Jag säljer kvinnosaker också.
Jag frågar om ungefär tre gånger innan jag förstår att han faktiskt säger kvinnosaker.
     – Vad betyder det, blir jag tvungen att fråga.
     – Sexleksaker, svarar han.
Efter en stunds tystnad frågar han om jag har intressere i det. Jag gör klart för honom att jag inte använder detta själv och inte har några som helst kunskaper inom det yrket/ämnet/området, vad jag nu kallade det. Jag säger däremot att det nog finns många andra som är det och att det säkert är en jättebra inkomstkälla och arbete att ha vid sidan om.

Tyvärr nöjer han sig inte utan fortsätter och blir till på köpet mer specifik. Han frågar nu vad jag gillar för dildos och tillslut får jag avbryta honom med att säga att jag gärna skulle vilja fortsätta konversationen över mail eller att jag kunde ringa tillbaka senare. Jag ville inte vara (alltför) otrevlig så jag säger tack så mycket och då hörs vi på mail då, innan jag la på i örat på honom precis när han var på väg att, ännu en gång, fråga vad jag använde för dildo.