Louise Olsson

Glad midsommar på er, ni som bor i ett land där detta firas. Jag sitter och väntar på att mina päron äntligen ska anlända. Vi ska bjuda lilla familjen på midsommarbuffé ikväll med jansson, sill och färskpotatis. Jag har köpt några köttbullar också, så att jag inte ska svälta.

Ey you, english speaking people. This is a midsommarstång, thats what you dance around when you sing that you're a little frogs without ears and tails. Gotta love the swedish people!

Nu Katrineholm, nu gäller det snart att visa upp lite fint sommerväder när jag kommer hem. Jag vill ha solsken och en sisådär 25 grader. Jag vill också ha tid att träffa alla mina kära vänner och släktingar. Har redan en fika inbokad, ett husbesök och en öl på en uteservering (Ja, om det nu bjuds på det fina sommarvädret. Annars får det väl blir en kväll på Harrys). Tyvärr tror jag inte att jag kan erbjuda mina päron fins sommarväder här i Frankfurt. Det verkar vara mycket långt bort.

Det känns som att jag håller på att sprängas lite. Dels för att jag åt waaay to many muffins idag men mest på grund av alla känslor som hoppar runt i mig nu. Glädje över mina käraste föräldrar som kommer jättesnart och hälsar på mig och jag får visa dem mitt underbara tyska liv. Sorg över att det bara är någon månad kvar innan jag åker ifrån det som varit min familj i ett år och de UNDERBARA människorna som jag kommer sakna så fruktansvärt mycket. Spänning och förväntan över nästa epok i mitt liv, om jag ska lyckas hitta någon lägenhet i Göteborg och om jag nu kommer in på universitetet.

Ja, de var väl det...

Så var ännu en resväska fylld med kläder och skor och jag tror att jag klarar av att få hem det som är kvar helt själv nu. Men det krångliga är inte kläderna utan alla jäkla prylar jag har. Var kommer dom ifrån? Inte hade jag väl med mig massa grejer hit till Tyskland? Nåja, mamma sa att hon hade med sig en IKEAkasse så jag får väl slänga ner allt där. Sen har vi alla jackor, småväskor, hattar (okej jag har 2) och annat som jag troligen bara slänger in bagaget när bilen står här.

Åååh, om bara en vecka kommer mina kära päron och hälsar på! Jag kan inte vänta tills jag får visa dem allt här borta och presentera dem för den (näst) bästa familjen i världen. MIN familj #2. Kan inte fatta att min syster inte varit och hälsat på en enda gång. Riktigt dumt. Tanken var annan men... varning för cliché: ett år går så himla fort!

Trots att man sedan länge redan vet, och haft massor med tid att förbereda sig för någonting, kommer det iallafall som en duns mot kinden (ville inte använda det aldeles för starka uttrycket slag i ansiktet) när dagen väl är där. Nåja, så allvarligt är det inte. Jag pratar förståss om att det snart är dags för mig att försöka se till att mina över 70 kilo packning kommer hem till Sverige igen. Jag kom hit med 70 kilo, två gånger var jag hemma och hämtade 10 kilo till. Till det lägger vi till ett års shopping! Vi har här över 100 kilo kläder och skor som ska hem.

Som tur är kommer mina kära päron ner med bil för att hälsa på och jag måste nu skicka med dem ca 80 kilo. Efter det har jag bara ca 1 månad kvar i Tyskland så jag klarar mig nog på 20 kilo den sista månaden, det svåra är ju bara att välja ut vad som ska få stanna. En väska är redan full av vinterkläder, en blir strax full med skor och en tredje med bortsorterade t-shirts och byxor. Det lämnar två väskor för hemresan i Augusti. Hur jag kunde få med mig 5 väskor hit vet jag inte längre, men uppenbarligen gick det.

Monsterna sover, tvättkorgen är tom och disken är ren. Vad ska jag gööööööra? Tråkiga väder som inte är fint. Andra dagen i rad nu som jag degar framför datorn istället för att vara ute i solen och njuta. Vad gjorde jag hela vintern? Jag har helt hlömt bort hur man roar sig innomhus efter så många underbara sommardagar. Får hoppas att de kommer tillbaka snart.

Nåja, jag glädjs iallafall åt mina kära päron som ska sätta sig i bilen och komma ner till mig om bara två veckor. Hela helgen ska jag visa dem mitt underbara Frankfurt och sen ska vi ha roadtrip! Det blir Tyskland-Danmark-Sverige, riktigt bra rutt. Vi stannar till i Växjö för att hälsa på bror och sedan bär det av igen för några dagar i Katrineholm.



Min tatuering. Speciellt älskad av mor min!

6 juni, Sveriges nationaldag, Svenska flaggans dag och allt annat vad den heter. En glad sådann önskar jag er iallafall. Jag har högtidligt lyssnat på nationalsången med handen på hjärtat och mina små monster diggade den så mycket att jag spelade den 3 gånger. Här ska firas! Glass och jordgubbar hade ju inte varit helt fel idag heller men det kom jag att tänka på först nu så jag kankse spar det till midsommar. Eller så springer jag ut och köper några... Måste snart väcka mina monster så att de inte sover hela dagen och vill vara uppe hela natten. För det vill varken lilla mamma eller jag.

De är klädda i blågult dagen till ära, precis som jag!

Här sitter och jag letar på youtube efter en vettig verision av Sveriges nationalsång så att jag kan spela upp den för mina internationella vänner på måndag. Förutom att jag knappt kunde hitta en enda vettig verision, som inte var sjungen av nått som lät som en gospelkör, så finns det desto fler uppladdningar av "3e och 4e versen" och ännu fler med egengjorda "patriotiska, inte rasistiska" verser. Suck.

Men när jag sitter här och lyssnar igenom den svenska nationalsången i tecnoverision, som ballad och sjungen av ett gäng hårdrockare, somtidigt som solen lyser in genom fönstret och sommaren strålar utanför får jag en liten klump i magen. Aldrig mer kommer jag få ställa mig upp i min vita klänning, sjunga denna sång och veta att snart, riktigt snart har jag 10 veckors sommarlov. Max ett tråkigt tal till, sen får jag springa iväg och leka med kompisar varje dag, åka och bada, äta massa glass och bara njuta av att göra ingenting.

Jag gav mig själv mitt sista sommarlov förra året trots att jag redan haft det året innan, enligt far min, och nu känner jag längtan efter att få ställa mig upp med klassen och sjunga denna sång. Studenten pågår för fullt där hemma och här sitter jag, två land bort och har inte varit med på några festligheter alls. För första gången på hela mitt år här, känns det nästan, bara nästan, som att jag missar nått...

Nåja, jag lovar mig att vara hemma på Katrineholmsveckan. Lite nostalgi måste man ju få uppleva.