Louise Olsson

Puh, hemma igen efter en jäkla energy step up pass på gymmet. För första gången hade jag riktig hemlängtan, jag saknade friskis och de vanliga passen. Jag saknade att gå två steg och vara hemma hos mamma i soffan med svensk tv och för det mesta färdiglagad mat framför tv:n. Haha, en larvig sak att längta hem till. Saknar SÅKLART hela familjen också (och min bästis, varför är du inte skype?).

När jag blir arg på någon ellet något brukar jag oftast bli sur, grinig och rå. Kan bli riktigt förbannad. Men när jag blir arg på mig själv är jag oftast lite ledsen också och är då istället så arg så jag börjar gråta. Så kändes det idag när jag inte förstod mig på ett enda jävla steg. Snurr hit och upp och ner och bak och fan och så pratade han tyska fort som en skållad gris (om du grisar kunde prata tyska) och inte dansade han med och visade heller eftersom att han glömt sina skor (?). Galet. Det slutade men i att jag sket fullständigt i vad alla gjorde och körde ett litet friskispass för mig själv. Azum!

När jag väl cyklade hem i kvällen och såg alla lysande höghus och hur uteserveringarna och barerna var fulla men glatt folk (en tisdagskväll) kunde jag inte låte bli att känna mig lycklig. Älskar den här staden, älskar min tyska familj och älskar alla vänner som stöttar mig så otroligt mycket. Mitt liv är azum! (Gäller att ta vara på denna kännslan tills när det inte känns så längre, då tar jag fram den igen.)

Nu väntar duschen och sängen, mamma jag älskar dig tusen miljarder, bästis du räddar mitt liv, Bästa du ligger i skogen och äter barr men du finns i mitt hjärta ALLTID!

Puss och Kram, Louise



All bubbly inside...