Louise Olsson

 

 

Livet kantas av motgångar och erövringar. I downtown är det inte särskilt mysit att gå. Det är tusen bilar, snön är svart, avgaser överallt och en jäkla massa trafikljus. Men från typ tredje ner till kanske åttonde avenyn, mellan åttonde gatan och centre street, finns små glasbroar mellan alla husen. Dessa kallas +15 och binder ihop alla kontorsbygnader och blir som gator innomhus, över de andra gatorna. Här springer mest kontorsfolk som ser ut som att de inte vet vad det är för väder ute alls i lågskor och med take away kaffe i händerna.

 

Men här har även jag och Jonatan försökt ta oss hem några gånger. Inte hela vägen, men vi har tänkt att vi ska jobba oss uppåt genom det här +15-systemet några gånger när det varit riktigt kallt. Varje gång har vi gått vilse. Vi har hamnat i någon återvändsgränd eller längst bort åt fel hålll mot vad vi skulle. Eller så har vi virrat bort oss från stigen och hittar inte tillbaka. Det slutar med att vi får gå ut och gå på gatan ändå. Men, plötsligt händer det.

 

I dag klarade jag labyrinten. Jag var nästan längst söderut, i mitten, och klarade att ta mig så mycket nordväst det gick. Äntligen! Man får fira de små segrarna. Lagom tills glädjen över min erövring lagt sig kom jag hem och såg att mina jeans som jag lämnade in på lagning för 25 dollar för att laga ett hål hade tre nya. Dagen efter jag hämtat dom. Jävla jeans. Mitt största och eviga problem. Mamma... hjälp mig.