Louise Olsson

Här sitter och jag letar på youtube efter en vettig verision av Sveriges nationalsång så att jag kan spela upp den för mina internationella vänner på måndag. Förutom att jag knappt kunde hitta en enda vettig verision, som inte var sjungen av nått som lät som en gospelkör, så finns det desto fler uppladdningar av "3e och 4e versen" och ännu fler med egengjorda "patriotiska, inte rasistiska" verser. Suck.

Men när jag sitter här och lyssnar igenom den svenska nationalsången i tecnoverision, som ballad och sjungen av ett gäng hårdrockare, somtidigt som solen lyser in genom fönstret och sommaren strålar utanför får jag en liten klump i magen. Aldrig mer kommer jag få ställa mig upp i min vita klänning, sjunga denna sång och veta att snart, riktigt snart har jag 10 veckors sommarlov. Max ett tråkigt tal till, sen får jag springa iväg och leka med kompisar varje dag, åka och bada, äta massa glass och bara njuta av att göra ingenting.

Jag gav mig själv mitt sista sommarlov förra året trots att jag redan haft det året innan, enligt far min, och nu känner jag längtan efter att få ställa mig upp med klassen och sjunga denna sång. Studenten pågår för fullt där hemma och här sitter jag, två land bort och har inte varit med på några festligheter alls. För första gången på hela mitt år här, känns det nästan, bara nästan, som att jag missar nått...

Nåja, jag lovar mig att vara hemma på Katrineholmsveckan. Lite nostalgi måste man ju få uppleva.